sing sing sing

Då satte jag mig ner och funderade. Jag fick en frusterande känsla helt plötsligt med bladning av tom mage och fullt huvud.
Det passade inte ihop. Vad ska skulle jag ta mig till? Jag har en förebild men det som bildläraren sa några timmar innan var helt sant. Det finns inget tråkigare än någon som har kalkylerat av en bild. Om jag skulle vilja leva precis som den skulle det bli en avkalkylering, vilket är inte vad jag vill. Nej.
Det ska vara helt av sig självt.
Hade sett en person som jag sett tidigare gå genom korridoren, och jag föll ihop inombords när jag vinklade ner blicken ett snepp. Förutom hans hand fanns där en till.
Satt sista lektionen och funderade.. På ingenting. Bara på hur synd jag tyckte om mig själv. Det får man! Men inte överdrivet. Det var ju bara tyskan.
Även när jag gick hem satte jag mig ner på en parkbänk och började skriva uttkast i mobilen. Mycket givande för en situation som den. Ställde mig sedan upp ofrivilligt samtidigt som han satte sig på bussen med henne frivilligt.